Till min älskling

Det här inlägget vill jag tillägna min älskling Mårten, som faktiskt är det bästa som har hänt mig. Det var inte lätt i början, men det gav sig, och nu går vi hand i hand genom livet.

Jag tror aldrig att jag har träffat en mer underbar och snäll människa än Mårten. Eller rättare sagt, det vet jag att jag inte har. Han är min sol, min stöttepelare och bästa vän. Jag skulle allvarligt talat inte klara mig utan honom.

Första gången jag såg honom bestämde jag mig direkt för att jag skulle ha honom. Han var den vackraste varelse jag någonsin sett (och är det fortfarande).
Jag fick kämpa i ett halvår innan jag fick som jag ville. Men det är väl som man säger, när en kvinna väl bestämt sig...

Vi har varit oskiljaktliga sedan den femte juli 2005, ett och ett halvt år i början av januari, och inte ens spenderat en vecka i följd ifrån varandra. Man kan väl förklara det med att vi verkligen trivs i varandras sällskap, och älskar att tillbringa tid tillsammans. Är jag utan honom känner jag mig vilsen.

Enda från början har det känts så naturligt att vara med min älskling. Allt har bara känts rätt, som att det är menat, och så har jag aldrig någonsin känt tidigare.

Vi flyttade ihop sista april 2006, men har egentligen bott ihop längre än så, då jag praktiskt taget bodde hos hans föräldrar i fyra månader innan. Det är så underbart att få tillbringa all möjlig tid med den underbara varelsen.

På vår ettårsdag tog älsklingen med mig till mitt favoritställe i staden, och ställde sig på knä och bad mig att vara hans förevigt. Och jag kan med lätthet säga att det var den bästa och vackraste dagen i mitt liv.

Jag vill med dessa enkla rader egentligen bara säga; Jag älskar dig, Mårten!