Jag har också sett många fina hundar jag har velat ha.
Jag tror att jag lider av abstinens. Sedan jag flyttade hemifrån har jag längtat efter ett djur så mycket att det gjort ont, och värre blev det när Ludde dog. Nu har jag inte ens honom att komma hem till hos föräldrarna.
Ludde var min bästa vän under hela min uppväxt. Den enda man kunde prata med. Det blir nog gärna så när man har haft en hund sedan man var sju-åtta år gammal. Men nu är han i hundhimlen sedan tre månader tillbaka, och vi som är kvar gråter över honom.
Han var en väldigt speciell hund. Inte särskilt sällskaplig eller kelig, heller inte lekfull. Men ibland fick han sig ett ryck och kunde leka i ett par minuter på sin höjd. Självklart var han en aning busigare när han var yngre och tuggade sönder alla mina barbiedockor. Men han har aldrig varit någon evighetsmaskin som min mosters hund Mille, som kan jaga en boll i timmar utan att tröttna.
Nej, Ludde var speciell. Han älskade att gå långa promenader, vara ute i trädgården och njuta av naturen, och självfallet tyckte han om att skälla. Han måste ju vakta sitt revir. När han blev gammal skällde han på saker han trodde sig se och höra. Och jag vet inte om det var av bristande hörsel eller trots, men han slutade även lyssna när man sa till honom att vara tyst.
Han var en underbar hund och vän, och jag saknar honom något fruktansvärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar