Jag spolar mina händer i varmt vatten för att få upp värmen. Det är kallt här, och det dröjer bara minuter innan mina händer åter är som isklumpar. Varifrån kommer allt det råa?
Det går kalla ilningar längs ryggraden, och jag huttrar till med jämna mellanrum. Det står att det är 23ºC här inne, men det har jag svårt att tro.
Det har inte varit annat än problem med det här rummet. "Jaså, vill ni andas?" tätt följt av ett "Nej, men det går inte, surru.". Och än har vi inget syre.
L är ledig hela den här veckan, och jag tror allvarligt talat att jag håller på att bli knäpp. Det finns inte en kotte att prata med, och jag sitter här i mitt syrefattiga rum, utan fönster, alldeles ensam. I 2,5 vecka.
Slutsats: jag behöver räddas.
fredag 29 december 2006
Ludde
Jag såg världens vackraste kattungar på Blocket igår. Jag önskar så att jag kunnat få dem.
Jag har också sett många fina hundar jag har velat ha.
Jag tror att jag lider av abstinens. Sedan jag flyttade hemifrån har jag längtat efter ett djur så mycket att det gjort ont, och värre blev det när Ludde dog. Nu har jag inte ens honom att komma hem till hos föräldrarna.
Ludde var min bästa vän under hela min uppväxt. Den enda man kunde prata med. Det blir nog gärna så när man har haft en hund sedan man var sju-åtta år gammal. Men nu är han i hundhimlen sedan tre månader tillbaka, och vi som är kvar gråter över honom.
Han var en väldigt speciell hund. Inte särskilt sällskaplig eller kelig, heller inte lekfull. Men ibland fick han sig ett ryck och kunde leka i ett par minuter på sin höjd. Självklart var han en aning busigare när han var yngre och tuggade sönder alla mina barbiedockor. Men han har aldrig varit någon evighetsmaskin som min mosters hund Mille, som kan jaga en boll i timmar utan att tröttna.
Nej, Ludde var speciell. Han älskade att gå långa promenader, vara ute i trädgården och njuta av naturen, och självfallet tyckte han om att skälla. Han måste ju vakta sitt revir. När han blev gammal skällde han på saker han trodde sig se och höra. Och jag vet inte om det var av bristande hörsel eller trots, men han slutade även lyssna när man sa till honom att vara tyst.
Han var en underbar hund och vän, och jag saknar honom något fruktansvärt.
Jag har också sett många fina hundar jag har velat ha.
Jag tror att jag lider av abstinens. Sedan jag flyttade hemifrån har jag längtat efter ett djur så mycket att det gjort ont, och värre blev det när Ludde dog. Nu har jag inte ens honom att komma hem till hos föräldrarna.
Ludde var min bästa vän under hela min uppväxt. Den enda man kunde prata med. Det blir nog gärna så när man har haft en hund sedan man var sju-åtta år gammal. Men nu är han i hundhimlen sedan tre månader tillbaka, och vi som är kvar gråter över honom.
Han var en väldigt speciell hund. Inte särskilt sällskaplig eller kelig, heller inte lekfull. Men ibland fick han sig ett ryck och kunde leka i ett par minuter på sin höjd. Självklart var han en aning busigare när han var yngre och tuggade sönder alla mina barbiedockor. Men han har aldrig varit någon evighetsmaskin som min mosters hund Mille, som kan jaga en boll i timmar utan att tröttna.
Nej, Ludde var speciell. Han älskade att gå långa promenader, vara ute i trädgården och njuta av naturen, och självfallet tyckte han om att skälla. Han måste ju vakta sitt revir. När han blev gammal skällde han på saker han trodde sig se och höra. Och jag vet inte om det var av bristande hörsel eller trots, men han slutade även lyssna när man sa till honom att vara tyst.
Han var en underbar hund och vän, och jag saknar honom något fruktansvärt.
torsdag 28 december 2006
Din jacka
Jag skulle kräkas på din fina jacka om jag fick chansen. Smutsa ner något som är ditt, så som du smutsat ner och förstört mig.
onsdag 27 december 2006
Julen 2006
Nu är julen över.
Jag sitter på jobbet. Det är nästan ingen här. De flesta är smarta nog att ta ledigt, dock har jag inte den ekonomiska möjligheten just nu.
Det blev sex julkort totalt.
Nå, vad har hänt i jul?
Jo, julaftonen firades hos farmor och farfar i Gottröra, dit också tomten kom. Vi var en hel del människor som trängdes på en liten yta, men det var väldigt mysigt och trevligt.
När vi inte var upptagna med att äta (vilket man gör hela tiden på julen) eller titta på teve så spelade vi spel eller tävlade i karaoke på Micke och Katrins Playstation 2, som de tagit med sig. Det var verkligen jättekul, och vi kämpade med att träffa de rätta tonerna i alla möjliga konstiga låtar man aldrig hört förut. Det är inte så lätt som man kan tro att hänga med i verserna till "No woman no cry".
Det blev sent och julaftonen avslutades med midnattsgudstjänst i Rimbo kyrka. Jag måste erkänna att jag höll på att somna. Man var verkligen helt slut.
Juldagen firades i staden hos Mårtens föräldrar. Men dit kom inte tomten, svärfar fick istället agera julklappsutdelare. Det blev mycket paket och väldigt mycket papper.
Senare på kvällen blev det middag, och då kom goda vänner till Mårtens familj också dit. Det var himla trevligt.
Igår, annandagen, tillbringades hemma med att ta det lugnt och vara allmänt utslagen. Aldrig mer bearnesås på pizza! Det smakade smör och flott. Illmåendet kom efter bara ett par tuggor.
Sedan var vi ju bara tvugna att prova några av julklapparna. Mårten fick bland annat ett minibiljardbord av mig, och det spelade vi med igår. Himla roligt faktiskt.
Det roliga med biljardbordet var att jag hade lyckas gömma det för honom (och det är inte litet) utan att han blev misstänksam. Och det var inte förrän tomten läste upp hans namn som han förstod att det var till honom. Underbart lyckat. Sedan hade jag även köpt Killswitch Engage senaste platta och en mp3-spelare till honom. Mp3-spelaren kommer han att ha mycket nytta av nu när han pendlar så långt.
Jag fick världens gulligaste julklapp av min älksling! Först en bok som jag ville ha(Pappersväggar - John Ajvide Lindqvist), och sedan en Miranda-nalle (Me to you) som håller i ett hjärtpaket (i själva verket en ask) som man kan öppna, och däri ett guldhjärta!
En väldigt lyckad jul. Nu gäller det bara att komma på något att göra på nyårsafton, för vi har inga som helst planer än så länge.
Julklappar i urval:
Jag sitter på jobbet. Det är nästan ingen här. De flesta är smarta nog att ta ledigt, dock har jag inte den ekonomiska möjligheten just nu.
Det blev sex julkort totalt.
Nå, vad har hänt i jul?
Jo, julaftonen firades hos farmor och farfar i Gottröra, dit också tomten kom. Vi var en hel del människor som trängdes på en liten yta, men det var väldigt mysigt och trevligt.
När vi inte var upptagna med att äta (vilket man gör hela tiden på julen) eller titta på teve så spelade vi spel eller tävlade i karaoke på Micke och Katrins Playstation 2, som de tagit med sig. Det var verkligen jättekul, och vi kämpade med att träffa de rätta tonerna i alla möjliga konstiga låtar man aldrig hört förut. Det är inte så lätt som man kan tro att hänga med i verserna till "No woman no cry".
Det blev sent och julaftonen avslutades med midnattsgudstjänst i Rimbo kyrka. Jag måste erkänna att jag höll på att somna. Man var verkligen helt slut.
Juldagen firades i staden hos Mårtens föräldrar. Men dit kom inte tomten, svärfar fick istället agera julklappsutdelare. Det blev mycket paket och väldigt mycket papper.
Senare på kvällen blev det middag, och då kom goda vänner till Mårtens familj också dit. Det var himla trevligt.
Igår, annandagen, tillbringades hemma med att ta det lugnt och vara allmänt utslagen. Aldrig mer bearnesås på pizza! Det smakade smör och flott. Illmåendet kom efter bara ett par tuggor.
Sedan var vi ju bara tvugna att prova några av julklapparna. Mårten fick bland annat ett minibiljardbord av mig, och det spelade vi med igår. Himla roligt faktiskt.
Det roliga med biljardbordet var att jag hade lyckas gömma det för honom (och det är inte litet) utan att han blev misstänksam. Och det var inte förrän tomten läste upp hans namn som han förstod att det var till honom. Underbart lyckat. Sedan hade jag även köpt Killswitch Engage senaste platta och en mp3-spelare till honom. Mp3-spelaren kommer han att ha mycket nytta av nu när han pendlar så långt.
Jag fick världens gulligaste julklapp av min älksling! Först en bok som jag ville ha(Pappersväggar - John Ajvide Lindqvist), och sedan en Miranda-nalle (Me to you) som håller i ett hjärtpaket (i själva verket en ask) som man kan öppna, och däri ett guldhjärta!
En väldigt lyckad jul. Nu gäller det bara att komma på något att göra på nyårsafton, för vi har inga som helst planer än så länge.
Julklappar i urval:
- Guldhjärta (Massa kärlek från min älskling)
- Me to you-nalle
- Pappersväggar - John Ajvide Lindqvist
- Jenny - Jonas Gardell
- Pilgrimsresan - Paulo Coelho
- Stolthet och fördom - Jane Austen
- Väckelsemöte (DVD med Jonas Gardell)
- 9 Sanningar Och En Lögn - Martin Stenmarck
- Bilstereo
- Extern hårddisk
- Ett plättjärn med hjärtan
- En köksradio
- Bestick
- En järngryta
- En pastakastrull
- Matlådor
- Vattenkokare
- Ett par kokböcker
- En duk
fredag 22 december 2006
Trettio julkort
Vi skrev 30 julkort. Igår hade vi fått fem.
Jag vet inte hur många det har rasslat in idag, men jag skulle inte tro att det är speciellt många.
Ibland känner man sig bara så omtyckt... (känner ni ironin flöda?)
Jag vet inte hur många det har rasslat in idag, men jag skulle inte tro att det är speciellt många.
Ibland känner man sig bara så omtyckt... (känner ni ironin flöda?)
torsdag 21 december 2006
Körkort i ett år!
Idag har jag haft körkort i ett år.
Tänk att det är ett helt år sedan jag körde upp! Tiden går verkligen fort. Och då kan jag intyga att det var mycket kallare, halt på vägarna och en massa snö. Det var då det var sådana där elaka snöstormar. Men nu, ett år senare, är det inte princip rena höstvädret! Varmt och blöt. Det enda vi får stå ut med ibland är sketna regnskurar.
Då var halva prövotiden avklarad, bara den andra halvan kvar. Sedan får man köra som en dåre! Nej, skämt åsido, jag kör som en gammal tant! Och det är dessvärre sant! Dock kör jag hellre sakta och kommer fram med livet i behåll om man säger så.
Älsklingen har också en prövotid och den gick ut igår. Lyckans ost.
Jag har faktiskt inte kört bil på ett tag nu. Bilen har varit krasslig. Men imorgon blir det ändring, då ska jag hämta den på verkstaden, och sedan köra hem till föräldrarna med alla julklapparna. Värsta värdetransporten.
Tänk att det är ett helt år sedan jag körde upp! Tiden går verkligen fort. Och då kan jag intyga att det var mycket kallare, halt på vägarna och en massa snö. Det var då det var sådana där elaka snöstormar. Men nu, ett år senare, är det inte princip rena höstvädret! Varmt och blöt. Det enda vi får stå ut med ibland är sketna regnskurar.
Då var halva prövotiden avklarad, bara den andra halvan kvar. Sedan får man köra som en dåre! Nej, skämt åsido, jag kör som en gammal tant! Och det är dessvärre sant! Dock kör jag hellre sakta och kommer fram med livet i behåll om man säger så.
Älsklingen har också en prövotid och den gick ut igår. Lyckans ost.
Jag har faktiskt inte kört bil på ett tag nu. Bilen har varit krasslig. Men imorgon blir det ändring, då ska jag hämta den på verkstaden, och sedan köra hem till föräldrarna med alla julklapparna. Värsta värdetransporten.
Två arbetsdagar kvar!
Två arbetsdagar kvar att genomlida innan helgen. Först denna och sedan en imorgon. På söndag är det julafton. Obegripligt.
Det där bulkmedlet är fruktansvärt äckligt. Men vad ska man göra? Förhoppningsvis hjälper det. En rolig sak är att det säkert är många som sitter och tror att jag antingen är mycket förstoppad eller har konstant diarré, eftersom det överallt står att det främst används för att motverka sådant. Men lugn, mina vänner, jag äter det enbart för att stabilisera min tarm, för att den är knorrig och dum. Så det är helt riskfritt att vara i min närhet (och om det inte var det tidigare, så är det garanterat det nu!).
Igår fick jag vara lite lärare till en av mina chefer på jobbet. Han ville lära sig att köra lasermaskinen, och det var faktiskt riktigt trevligt. Synd bara att luften här inne är så fruktansvärt dålig! Man orkar ingenting på eftermiddagen.
Det lutar åt pepparkaksbak ikväll. Och sedan ska väskorna packas, för imorgon åker vi till Rimbo.
Idag ska bilen lämnas in på verkstaden, förhoppningsvis blir det inte alltför dyrt. Och har vi tur kan vi hämta den senast imorgon, annars blir det jobbigt med frakten av alla julklappar. Bussar är elaka.
Igår när Mårten kom hem från jobbet hade jag lagat mat, släckt ner hela lägenheten och tänt nästintill ett tjugotal ljus. En glad överraskning till min lilla älskling, som förhoppningsvis gjorde honom på lite bättre humör.
Det börjar väl bli dags att sätta igång med arbetet, men idag har jag ingen som helst lust.
Det där bulkmedlet är fruktansvärt äckligt. Men vad ska man göra? Förhoppningsvis hjälper det. En rolig sak är att det säkert är många som sitter och tror att jag antingen är mycket förstoppad eller har konstant diarré, eftersom det överallt står att det främst används för att motverka sådant. Men lugn, mina vänner, jag äter det enbart för att stabilisera min tarm, för att den är knorrig och dum. Så det är helt riskfritt att vara i min närhet (och om det inte var det tidigare, så är det garanterat det nu!).
Igår fick jag vara lite lärare till en av mina chefer på jobbet. Han ville lära sig att köra lasermaskinen, och det var faktiskt riktigt trevligt. Synd bara att luften här inne är så fruktansvärt dålig! Man orkar ingenting på eftermiddagen.
Det lutar åt pepparkaksbak ikväll. Och sedan ska väskorna packas, för imorgon åker vi till Rimbo.
Idag ska bilen lämnas in på verkstaden, förhoppningsvis blir det inte alltför dyrt. Och har vi tur kan vi hämta den senast imorgon, annars blir det jobbigt med frakten av alla julklappar. Bussar är elaka.
Igår när Mårten kom hem från jobbet hade jag lagat mat, släckt ner hela lägenheten och tänt nästintill ett tjugotal ljus. En glad överraskning till min lilla älskling, som förhoppningsvis gjorde honom på lite bättre humör.
Det börjar väl bli dags att sätta igång med arbetet, men idag har jag ingen som helst lust.
onsdag 20 december 2006
Gastroskopi
Undersökningen igår var väldigt omtumlande. Jag orkade inte med någonting när jag kom hem. Jag mådde illa och hade ont efter slangen jag hade haft i halsen och tarmarna. Så jag kröp upp i soffan och tillbringade sex timmar med att titta på första säsongen av "Gilmore Girls" innan Mårten äntligen kom hem.
Det gjorde ont, men det gick bra. Det enda man måste tänka på är att ta det lugnt och slappna av, annars blir det ju bara värre. Ondast var när de tog bitar av tarmen och magsäcken med en klo. Det bara hoppade till inom en, kändes som om tarmarna togs ur läge. Jag fick se allt på en skärm. Till och med hur det började blöda i magsäcken.
Det såg bra ut, och jag är inte glutenintollerant än, men kan bli. Dock trodde läkaren att jag förmodligen är överkänslig i mage och tarmar. Så jag fick utskrivet ett bulkmedel som ska stabilisera tarmen, ett äckligt grus jag måste tvinga i mig varje morgon. Hoppas att det blir bättre, det visar sig om ett par dagar. Annars är det ju helt meningslöst.
Dessutom fick jag för säkerhetsskull ta ett blodprov för att de ska kunna se om jag är laktosintollerant istället, vilket jag i och för sig inte tror, dock alltid bäst att kolla.
Det var så skönt när älsklingen kom hem på kvällen. Jag hade längtat efter honom hela dagen.
Det gjorde ont, men det gick bra. Det enda man måste tänka på är att ta det lugnt och slappna av, annars blir det ju bara värre. Ondast var när de tog bitar av tarmen och magsäcken med en klo. Det bara hoppade till inom en, kändes som om tarmarna togs ur läge. Jag fick se allt på en skärm. Till och med hur det började blöda i magsäcken.
Det såg bra ut, och jag är inte glutenintollerant än, men kan bli. Dock trodde läkaren att jag förmodligen är överkänslig i mage och tarmar. Så jag fick utskrivet ett bulkmedel som ska stabilisera tarmen, ett äckligt grus jag måste tvinga i mig varje morgon. Hoppas att det blir bättre, det visar sig om ett par dagar. Annars är det ju helt meningslöst.
Dessutom fick jag för säkerhetsskull ta ett blodprov för att de ska kunna se om jag är laktosintollerant istället, vilket jag i och för sig inte tror, dock alltid bäst att kolla.
Det var så skönt när älsklingen kom hem på kvällen. Jag hade längtat efter honom hela dagen.
tisdag 19 december 2006
Jag får inte äta
Jag får inte äta någonting. Inte heller dricka. Men jag är inte hungrig än, så det spelar ingen roll.
Idag är jag inte på jobbet, eftersom jag ska till en klinik i Farsta och utföra en gastroskopiundersökning. Därför får jag inte äta, inte heller en tid efter själva undersökningen. De kommer att bedöva svalget. Och man har ju inte direkt lust att kvävas, så det är bäst att lyda.
Sedan får vi förhoppningsvis veta om det är något fel på mig. Hurra!
Idag är jag inte på jobbet, eftersom jag ska till en klinik i Farsta och utföra en gastroskopiundersökning. Därför får jag inte äta, inte heller en tid efter själva undersökningen. De kommer att bedöva svalget. Och man har ju inte direkt lust att kvävas, så det är bäst att lyda.
Sedan får vi förhoppningsvis veta om det är något fel på mig. Hurra!
måndag 18 december 2006
Till min älskling
Det här inlägget vill jag tillägna min älskling Mårten, som faktiskt är det bästa som har hänt mig. Det var inte lätt i början, men det gav sig, och nu går vi hand i hand genom livet.
Jag tror aldrig att jag har träffat en mer underbar och snäll människa än Mårten. Eller rättare sagt, det vet jag att jag inte har. Han är min sol, min stöttepelare och bästa vän. Jag skulle allvarligt talat inte klara mig utan honom.
Första gången jag såg honom bestämde jag mig direkt för att jag skulle ha honom. Han var den vackraste varelse jag någonsin sett (och är det fortfarande).
Jag fick kämpa i ett halvår innan jag fick som jag ville. Men det är väl som man säger, när en kvinna väl bestämt sig...
Vi har varit oskiljaktliga sedan den femte juli 2005, ett och ett halvt år i början av januari, och inte ens spenderat en vecka i följd ifrån varandra. Man kan väl förklara det med att vi verkligen trivs i varandras sällskap, och älskar att tillbringa tid tillsammans. Är jag utan honom känner jag mig vilsen.
Enda från början har det känts så naturligt att vara med min älskling. Allt har bara känts rätt, som att det är menat, och så har jag aldrig någonsin känt tidigare.
Vi flyttade ihop sista april 2006, men har egentligen bott ihop längre än så, då jag praktiskt taget bodde hos hans föräldrar i fyra månader innan. Det är så underbart att få tillbringa all möjlig tid med den underbara varelsen.
På vår ettårsdag tog älsklingen med mig till mitt favoritställe i staden, och ställde sig på knä och bad mig att vara hans förevigt. Och jag kan med lätthet säga att det var den bästa och vackraste dagen i mitt liv.
Jag vill med dessa enkla rader egentligen bara säga; Jag älskar dig, Mårten!
Jag tror aldrig att jag har träffat en mer underbar och snäll människa än Mårten. Eller rättare sagt, det vet jag att jag inte har. Han är min sol, min stöttepelare och bästa vän. Jag skulle allvarligt talat inte klara mig utan honom.
Första gången jag såg honom bestämde jag mig direkt för att jag skulle ha honom. Han var den vackraste varelse jag någonsin sett (och är det fortfarande).
Jag fick kämpa i ett halvår innan jag fick som jag ville. Men det är väl som man säger, när en kvinna väl bestämt sig...
Vi har varit oskiljaktliga sedan den femte juli 2005, ett och ett halvt år i början av januari, och inte ens spenderat en vecka i följd ifrån varandra. Man kan väl förklara det med att vi verkligen trivs i varandras sällskap, och älskar att tillbringa tid tillsammans. Är jag utan honom känner jag mig vilsen.
Enda från början har det känts så naturligt att vara med min älskling. Allt har bara känts rätt, som att det är menat, och så har jag aldrig någonsin känt tidigare.
Vi flyttade ihop sista april 2006, men har egentligen bott ihop längre än så, då jag praktiskt taget bodde hos hans föräldrar i fyra månader innan. Det är så underbart att få tillbringa all möjlig tid med den underbara varelsen.
På vår ettårsdag tog älsklingen med mig till mitt favoritställe i staden, och ställde sig på knä och bad mig att vara hans förevigt. Och jag kan med lätthet säga att det var den bästa och vackraste dagen i mitt liv.
Jag vill med dessa enkla rader egentligen bara säga; Jag älskar dig, Mårten!
Helgen sprang ifrån mig
Helgen går alltid så fruktansvärt fort, och det slutar alltid med att man blinkar förvånat och undrar var sjutton den tog vägen när den nått slutet. Så är det nu.
Det är måndagmorgon, jag har knappt hunnit till jobbet förrän jag får reda på att L inte kommer idag heller. Det är en elak förkylning som härjar. Jag förbereder mig på en lång dag, och känner mig redan uppgiven.
Som vanligt vet jag inte riktigt var helgen tog vägen, och det känns som om man inte hinner någonting. I lördags var det meningen att vi skulle städa, men jag och älsklingen orkade helt enkelt inte, och tog det istället lugnt. Igår blev det däremot mer gjort, vi diskade tre maskiner, tvättade, bäddade rent och städade upp lite grand. Det finns fortfarande mycket som ska göras, men det är märkbart bättre. Som belöning hyrde vi en film, "Nära och kära", till kvällen och köpte på oss alldeles för mycket godis, som vanligt. Sedan blev det mys i soffan med massa levande ljus. Tredje advent har nu passerat.
Tänk att det redan är sista veckan innan jul! Om sex dagar är det julafton. Himmel! Det känns verkligen inte som att det är dags, och jag vet inte om det är för det varma vädret eller för den bristande julreklamen på teve. Ni måste hålla med om att årets julreklam är nästintill obefintlig. Blossa-reklamen lyser med sin frånvaro, och man känner att utan den kan omöjligt den ultimata julstämningen infinna sig (jag vet att den inte gick förra året heller, och det är skandal!). För att försöka kompensera har jag i helgen spenderat timmar på att slå in alla julklappar och spelat den nyinköpta julskivan konstant, vilket gjort älsklingen tokig. Det är desperata försök som tas till här.
Ett desperat försök till som ska genomföras i veckan är pepparkaksbak. Vi har fuskat och köpt färdig deg. Nu måste vi bara inhandla en brödkavel så att vi kan genomföra planera, vilket är lättare sagt än gjort när man talar om oss.
Jag slipper åtminstone ge mig ut i julhandeln i veckan, eftersom alla julklappar nu är inhandlade och inslagna (jag har fortfarande ont i svanken efter timmar på golvet). Det ska bli så skönt att slippa springa runt i svettiga butiker och trängas med folk. Det är helt sinnessjukt vad folk är beredda att göra för att få tag på sina tilltänkta gåvor. Vissa är ju helt besatta och tokiga! Man blir nästan mörkrädd.
Snart är det dags för måndagsmötet, och jag fick precis reda på att det blir smörgåstårta. En glad överraskning. Då kanske man kan hålla sig till lunch.
Nu spelas Sareks trallvänliga låt "Genom eld och vatten" (eller vad den nu heter) och man blir på märkbart bättre humör. Sitter och småhoppar i stolen, och tänker att så illa kanske det inte är. Men så fort låten tystar ut och tas över av reklam, blir man lika butter som innan. Skitmåndag.
Det är måndagmorgon, jag har knappt hunnit till jobbet förrän jag får reda på att L inte kommer idag heller. Det är en elak förkylning som härjar. Jag förbereder mig på en lång dag, och känner mig redan uppgiven.
Som vanligt vet jag inte riktigt var helgen tog vägen, och det känns som om man inte hinner någonting. I lördags var det meningen att vi skulle städa, men jag och älsklingen orkade helt enkelt inte, och tog det istället lugnt. Igår blev det däremot mer gjort, vi diskade tre maskiner, tvättade, bäddade rent och städade upp lite grand. Det finns fortfarande mycket som ska göras, men det är märkbart bättre. Som belöning hyrde vi en film, "Nära och kära", till kvällen och köpte på oss alldeles för mycket godis, som vanligt. Sedan blev det mys i soffan med massa levande ljus. Tredje advent har nu passerat.
Tänk att det redan är sista veckan innan jul! Om sex dagar är det julafton. Himmel! Det känns verkligen inte som att det är dags, och jag vet inte om det är för det varma vädret eller för den bristande julreklamen på teve. Ni måste hålla med om att årets julreklam är nästintill obefintlig. Blossa-reklamen lyser med sin frånvaro, och man känner att utan den kan omöjligt den ultimata julstämningen infinna sig (jag vet att den inte gick förra året heller, och det är skandal!). För att försöka kompensera har jag i helgen spenderat timmar på att slå in alla julklappar och spelat den nyinköpta julskivan konstant, vilket gjort älsklingen tokig. Det är desperata försök som tas till här.
Ett desperat försök till som ska genomföras i veckan är pepparkaksbak. Vi har fuskat och köpt färdig deg. Nu måste vi bara inhandla en brödkavel så att vi kan genomföra planera, vilket är lättare sagt än gjort när man talar om oss.
Jag slipper åtminstone ge mig ut i julhandeln i veckan, eftersom alla julklappar nu är inhandlade och inslagna (jag har fortfarande ont i svanken efter timmar på golvet). Det ska bli så skönt att slippa springa runt i svettiga butiker och trängas med folk. Det är helt sinnessjukt vad folk är beredda att göra för att få tag på sina tilltänkta gåvor. Vissa är ju helt besatta och tokiga! Man blir nästan mörkrädd.
Snart är det dags för måndagsmötet, och jag fick precis reda på att det blir smörgåstårta. En glad överraskning. Då kanske man kan hålla sig till lunch.
Nu spelas Sareks trallvänliga låt "Genom eld och vatten" (eller vad den nu heter) och man blir på märkbart bättre humör. Sitter och småhoppar i stolen, och tänker att så illa kanske det inte är. Men så fort låten tystar ut och tas över av reklam, blir man lika butter som innan. Skitmåndag.
fredag 15 december 2006
Skumma människor
Jag har träffat så mycket konstiga människor sedan jag flyttade till Stockholm.
-
1) Först var det killen som delade ut City varje morgon vid Gullmarsplan.
Han fick en crush på mig. Antagligen enbart eftersom jag var den enda som var glad och trevlig mot honom.Till slut skulle han krama mig varje morgon och prata en stund, trots att jag hade bråttom till tunnelbanan.
En gång frågade han efter mitt telefonnummer, jag sa att jag var upptagen och bodde med min sambo, men det verkade inte bekymra honom det minsta. Han fortsatte krama mig, tills han en dag plötsligt försvann. Nu är det tomt vid Gullmarsplan, men jag hinner i alla fall med rätt tunnelbana om inte bussen är sen.
-
2) En annan mycket märklig person jag har träffat i den här staden var en invandrarkille som tilltalade mig påväg hem från bussen. Han gick framför mig, då han plötsligt stannade, vände sig om och sa att jag var söt.
Sedan började han prata om att han trodde att det skulle snöa senare på natten, vilket jag var väldigt tveksam till (det gjorde det inte heller). Han fortsatte mala på knackig svenska och bjöd plötsligt ut mig samma kväll, något jag artigt tackade nej till.
Han frågade även en massa konstiga frågor, undrade om jag hade barn, var jag bodde och mycket annat man inte gärna svarar på då man pratar med vilt främmande människor. Genom vårat samtal kom det fram att han hade tre små barn hemma, en treåring och ett tvillingpar på ett år.
Jag blev helt chockad! Det måste ju betyda att hans stackars fru var hemma och tog hand om dem, medan han sprang runt som värsta mansgrisen och bjöd ut andra tjejer! Då blev jag skitförbannad. Dock hade jag ingen lust att ställa mig och skälla ut någon. Man aldrig vet vad en människa kan ta sig till, helst inte i Stockholm.
Det visade sig sedan han bor i porten bredvid! Som tur är har jag inte träffat honom igen.
-
3) En tredje väldigt annorlunda figur är tanten vid bussen. Hon verkar älska att prata med mig. Och det enda hon pratar om är sig själv. En enda gång har hon frågat hur jag har haft det, och då har hon inte ens lyssnat på svaret.
Hon måste vara väldigt ensam, och i stort behov av att prata av sig. Och jag har inget annat väl än att ställa upp, jag har inte hjärta att göra något annat.
Vad är det som gör att alla dessa skumma människor dras till mig? Är jag kanske en av dem?
Luspank
Jag är på jobbet igen. Det är tråkigt. Vilken tur att det är fredag idag! :)
Det är så dålig luft här inne, redan nu på morgonen, det kommer inte att bli trevligt senare under dagen. Då står man här med rastlöshet och ett evigt tryckande snurr i huvudet.
L ser inte ut att komma idag heller, hon är förkyld, så idag blir det extra tråkigt. Lika bra att förbereda sig på det värsta. Som sagt, tur att det är fredag! Jag behöver verkligen få vila lite.
Nu är vi luspanka. Julen äter sönder oss, plus att mycket pengar går åt till kontantinsatsen på lägenheten. Och till råga på allt har tankluckan på bilen fastnat! Så nu kan vi varken tanka eller ta oss någonstans, och måste lämna in åbäket på torsdag. Vi är verkligen rena nu. Det bådar inte gott.
En positiv sak är att alla julklappar utom en är avklarade, vilket känns så otroligt skönt. I helgen blir det till att städa våran svinstia till lägenhet och slå alla nyinköpa saker. Måste säga att jag mest ser framemot att slå in alla paketen, men när vi väl fått lägenheten ren och fin igen kommer det att kännas kanon, det är en sak som är säker.
Städa, ja. Det orkar man ju inte. Helst inte när man pendlar så mycket som jag gör (varje dag) och dessutom jobbar extra varannan lördag 7 mil hemifrån. Till råga på allt har älsklingen också börjat pendla långt. Det är ohållbart. Men vi ska ju flytta i mars, då kommer allt att bli bättre. Håll tummarna!
Jag borde sätta fart. Nu är det dags att slå på maskinerna och jobba häcken av sig. Och det enda som kommer att finnas i mitt huvud är längtan efter den stundande helgen och min älskling.
Det är så dålig luft här inne, redan nu på morgonen, det kommer inte att bli trevligt senare under dagen. Då står man här med rastlöshet och ett evigt tryckande snurr i huvudet.
L ser inte ut att komma idag heller, hon är förkyld, så idag blir det extra tråkigt. Lika bra att förbereda sig på det värsta. Som sagt, tur att det är fredag! Jag behöver verkligen få vila lite.
Nu är vi luspanka. Julen äter sönder oss, plus att mycket pengar går åt till kontantinsatsen på lägenheten. Och till råga på allt har tankluckan på bilen fastnat! Så nu kan vi varken tanka eller ta oss någonstans, och måste lämna in åbäket på torsdag. Vi är verkligen rena nu. Det bådar inte gott.
En positiv sak är att alla julklappar utom en är avklarade, vilket känns så otroligt skönt. I helgen blir det till att städa våran svinstia till lägenhet och slå alla nyinköpa saker. Måste säga att jag mest ser framemot att slå in alla paketen, men när vi väl fått lägenheten ren och fin igen kommer det att kännas kanon, det är en sak som är säker.
Städa, ja. Det orkar man ju inte. Helst inte när man pendlar så mycket som jag gör (varje dag) och dessutom jobbar extra varannan lördag 7 mil hemifrån. Till råga på allt har älsklingen också börjat pendla långt. Det är ohållbart. Men vi ska ju flytta i mars, då kommer allt att bli bättre. Håll tummarna!
Jag borde sätta fart. Nu är det dags att slå på maskinerna och jobba häcken av sig. Och det enda som kommer att finnas i mitt huvud är längtan efter den stundande helgen och min älskling.
torsdag 14 december 2006
Jag bor i Fjollträsk
Jag bor i Stockholm, trots att jag inte trivs.
Nu har jag bott här i sju och en halv månad. Och vill inget hellre än att flytta ut i skogen.
Min älskling är uppvuxen i Stockholm, jag är uppvuxen i Rimbo. Han vill bo på Söder, jag vill bo i skogen. Snacka om kontraster, om olika världar. Jag flyttade till Stockholm för hans skull, för hade jag bara haft mig själv att ta hänsyn till, hade jag aldrig bosatt mig i den stora staden. Men samtidigt skulle jag inte klara mig utan honom, för utan honom vore jag ingenting.
Samtidigt älskar jag att bo i ett eget hem. Att få bestämma allt själv. Jag älskar våran lägenhet, men jag vill aldrig gå utanför den, för området tycker jag inte alls om. Motorvägen hörs överallt, ett bakgrundssus som driver en till vansinne. Folk står och skriker utanför lägenheten mitt i natten, stora gäng drar omkring överallt, och jag har aldrig sett så många poliser på ett och samma ställe förut!
Jag är rädd för att gå hem själv från tunnelbanan på kvällen, och min älskling får ofta komma och möta mig. Och så tycker jag inte att det ska vara. Jag vill vara trygg där jag bor.
Varje morgon åker jag till jobbet med tre byten. Först är det bussen, sedan tunnelbanan, sedan tåget och sedan ytterligare en buss. Det är jobbigt. Och jag hatar att varje dag behöva springa på centralen i rusning. Stockholmarna är så fruktansvärt otrevliga! De springer in i en, puttas, ställer sig mitt framför en, trängs, trampar på en, låtsas inte se en och you name it! Och aldrig, ALDRIG, ber de om ursäkt!
Jag behöver kanske inte säga att jag längtar till en mindre stad, där människor är trevliga. Där människor i alla fall har vett nog att be om ursäkt när de råkar trampa på en, putta en, gå in i en, trängas eller ställa sig ivägen.
Det finns inget som helst hopp om stockholmarna. De är bortom all räddning.
En väldigt stor ljuspunkt i livet är just nu den stundande flytten. Älsklingen och jag har kommit överens om en kompromiss. Vi ska flytta till Norrtälje. En lagom, lugn och vacker stad. Där man inte behöver vara rädd, och där det finns allt det där nödvändiga som man behöver. Plus att det går direktbussar in till Stockholm, och simsalabim på en timme är man där igen. När man så vill, inget blir längre påtvingat.
Älsklingen har redan fått ett jobb i Norrtälje, och började där i måndags, samma dag som vi skrev på avtalet. Vi har nämligen redan köpt en lägenhet i vår framtida hemstad och flyttlasset går i slutet av mars. Kan det bli bättre?
Nu har jag bott här i sju och en halv månad. Och vill inget hellre än att flytta ut i skogen.
Min älskling är uppvuxen i Stockholm, jag är uppvuxen i Rimbo. Han vill bo på Söder, jag vill bo i skogen. Snacka om kontraster, om olika världar. Jag flyttade till Stockholm för hans skull, för hade jag bara haft mig själv att ta hänsyn till, hade jag aldrig bosatt mig i den stora staden. Men samtidigt skulle jag inte klara mig utan honom, för utan honom vore jag ingenting.
Samtidigt älskar jag att bo i ett eget hem. Att få bestämma allt själv. Jag älskar våran lägenhet, men jag vill aldrig gå utanför den, för området tycker jag inte alls om. Motorvägen hörs överallt, ett bakgrundssus som driver en till vansinne. Folk står och skriker utanför lägenheten mitt i natten, stora gäng drar omkring överallt, och jag har aldrig sett så många poliser på ett och samma ställe förut!
Jag är rädd för att gå hem själv från tunnelbanan på kvällen, och min älskling får ofta komma och möta mig. Och så tycker jag inte att det ska vara. Jag vill vara trygg där jag bor.
Varje morgon åker jag till jobbet med tre byten. Först är det bussen, sedan tunnelbanan, sedan tåget och sedan ytterligare en buss. Det är jobbigt. Och jag hatar att varje dag behöva springa på centralen i rusning. Stockholmarna är så fruktansvärt otrevliga! De springer in i en, puttas, ställer sig mitt framför en, trängs, trampar på en, låtsas inte se en och you name it! Och aldrig, ALDRIG, ber de om ursäkt!
Jag behöver kanske inte säga att jag längtar till en mindre stad, där människor är trevliga. Där människor i alla fall har vett nog att be om ursäkt när de råkar trampa på en, putta en, gå in i en, trängas eller ställa sig ivägen.
Det finns inget som helst hopp om stockholmarna. De är bortom all räddning.
En väldigt stor ljuspunkt i livet är just nu den stundande flytten. Älsklingen och jag har kommit överens om en kompromiss. Vi ska flytta till Norrtälje. En lagom, lugn och vacker stad. Där man inte behöver vara rädd, och där det finns allt det där nödvändiga som man behöver. Plus att det går direktbussar in till Stockholm, och simsalabim på en timme är man där igen. När man så vill, inget blir längre påtvingat.
Älsklingen har redan fått ett jobb i Norrtälje, och började där i måndags, samma dag som vi skrev på avtalet. Vi har nämligen redan köpt en lägenhet i vår framtida hemstad och flyttlasset går i slutet av mars. Kan det bli bättre?
Välkommen in i mitt liv!
Den eviga lunarnörden har helt plötsligt tröttnat på Lunarstorm.
Lunarstorm som var en stor del av hennes liv, men som bara spårar ur mer och mer.
Nu har hon istället skaffat sig en blogg och hittat hit.
Välkommen in i hennes liv!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
