Skumma människor

Jag har träffat så mycket konstiga människor sedan jag flyttade till Stockholm.

-

1) Först var det killen som delade ut City varje morgon vid Gullmarsplan.

Han fick en crush på mig. Antagligen enbart eftersom jag var den enda som var glad och trevlig mot honom.Till slut skulle han krama mig varje morgon och prata en stund, trots att jag hade bråttom till tunnelbanan.

En gång frågade han efter mitt telefonnummer, jag sa att jag var upptagen och bodde med min sambo, men det verkade inte bekymra honom det minsta. Han fortsatte krama mig, tills han en dag plötsligt försvann. Nu är det tomt vid Gullmarsplan, men jag hinner i alla fall med rätt tunnelbana om inte bussen är sen.

-

2) En annan mycket märklig person jag har träffat i den här staden var en invandrarkille som tilltalade mig påväg hem från bussen. Han gick framför mig, då han plötsligt stannade, vände sig om och sa att jag var söt.

Sedan började han prata om att han trodde att det skulle snöa senare på natten, vilket jag var väldigt tveksam till (det gjorde det inte heller). Han fortsatte mala på knackig svenska och bjöd plötsligt ut mig samma kväll, något jag artigt tackade nej till.

Han frågade även en massa konstiga frågor, undrade om jag hade barn, var jag bodde och mycket annat man inte gärna svarar på då man pratar med vilt främmande människor. Genom vårat samtal kom det fram att han hade tre små barn hemma, en treåring och ett tvillingpar på ett år.

Jag blev helt chockad! Det måste ju betyda att hans stackars fru var hemma och tog hand om dem, medan han sprang runt som värsta mansgrisen och bjöd ut andra tjejer! Då blev jag skitförbannad. Dock hade jag ingen lust att ställa mig och skälla ut någon. Man aldrig vet vad en människa kan ta sig till, helst inte i Stockholm.

Det visade sig sedan han bor i porten bredvid! Som tur är har jag inte träffat honom igen.

-

3) En tredje väldigt annorlunda figur är tanten vid bussen. Hon verkar älska att prata med mig. Och det enda hon pratar om är sig själv. En enda gång har hon frågat hur jag har haft det, och då har hon inte ens lyssnat på svaret.

Hon måste vara väldigt ensam, och i stort behov av att prata av sig. Och jag har inget annat väl än att ställa upp, jag har inte hjärta att göra något annat.

Vad är det som gör att alla dessa skumma människor dras till mig? Är jag kanske en av dem?