Jag sover så tungt på bussen nu för tiden. Vaknar inte alls lika ofta som tidigare. Men jag är alltid vid medvetande och seende när det är dags att gå av.
Någon gång måste ju kroppen missa det där med att känna var man är någonstans och hur långt det är kvar. Då kanske jag hamnar i Norrtälje igen, tillbaka på ruta ett.
Den dagen den sorgen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar