Tantnamn - förargelse och insikt

Plötsligt slås jag med förargelse och insikt över vilket fult namn jag har. Efter att ha tittat på min badge där mitt namn står skrivet, slår det ner i mig som en bomb. Mitt namn är jättefult. Jag innehar ett riktigt tantnamn. Vad tänkte mina föräldrar på egentligen?! Det har jag svårt att begripa.

Nu har jag på något sätt gått tillbaka till mitt barndomshat mot mitt namn, efter att under flera år bara ha accepterat det. Men någon gång ibland ska man väl slås av det också. Ett som är säkert är väl att jag slutar tänka på det om ett tag, eftersom det finns så mycket annat viktigt att lägga ner enegri på.

Jag tillbringade hela min barndom med att undra varför mina föräldrar inte döpte mig till något fint, något lite mer flickigt, som till exempel Josefine. Josefine var länge mitt favoritnamn, men mamma sa att det inte passade mig.

En ytterligare faktor till hatet mot mitt namn är att jag hela tiden fått höra vilka andra i släkten som har hetat det. Sedan har många gamla tanter sagt att de också heter som jag. Det var traumatiskt för ett litet barn, jag lovar. :P

Men på något sätt kanske namnet ändå har passat mig, eftersom jag alltid har varit lillgammal av mig.

Jag kan inte säga att jag förstår dagens hysteri över namnet. Nu heter alla småbarn det. Och jag kan inte säga att jag förstår föräldrarna överhuvudtaget. Jag skulle då aldrig döpa mitt barn till det, det är ett som är säkert.

Nu för tiden är jag ganska tillfreds med mitt namn, men ibland kan jag inte låta bli att slås av denna lilla avsky som ligger kvar sedan barndomen - MATILDA är ett tantnamn.