Åka-jobba-åka-äta-sova-träsket

It's all getting clear to me now.

Det är onsdag, och den vanliga onsdagsdepressionen är i fullgång. Kan det inte bli helg snart? Jag är så trött på att sitta isolerad här.

Jag hinner ingenting. Jag orkar ingenting. Jag är fast i åka-jobba-åka-äta-sova-träsket. Ingen som har lust att rädda mig? Ingen som har lust att lyfta luren, när jag är för utmattad för att själv orka?

Efter jobbet ska jag ta mig till Norrtälje med hjälp av buss och mammas bil. Vi ska titta på vårat framtida hem igen, och få en genomgång av hur allt funkar och är. Det ska bli jättetrevligt.

Våran lägenhet, vårat hem, ligger ute på bostad Stockholm. Det känns jätteläskigt och nästan obehagligt. Hittills har 172 personer anmält intresse. Du milde!

Någon gång inom den närmsta framtiden är det visning, och då blir vårat hem blottat för över trettio människor! Och det känns allt annat än bra. Låt det gå fort. Låt det snart vara över.

Det kommer att bli läskigt att överge vårat första gemensamma hem, för jag tycker ju så mycket om det. Dock gillar jag inte området, jag avskyr staden. Vilket gör att man helst inte går utanför dörren, och det är ju i längden ohållbart.

Frågan är egentligen vad jag ska göra med mitt liv till sist. Jag har ingen som helst aning. Men första steget är i alla fall att flytta och börja rota sig. Och det planerar jag att göra nu. Det andra är inte så viktigt. Egentligen.