I och med Alice Timanders död, (må du vila i frid), fick jag en släng av dödsångest av att läsa om att hon som 91-åring hade mer livslust än någonsin. Alla förväntar sig att man ska acceptera det här med döden när man har blivit gammal, men jag tror faktiskt inte att folk gör det. Såvida man inte drabbas av någon hemsk sjukdom eller är helt ensam, så är det nog ingen som har dödslängtan.
Alice var en lysande personlighet, en livsnjutare och kruttant. Det vill jag också bli. (Även om jag inte tänker springa runt på galaföreställningar, alla har sitt eget sätt.)
Jag blev lite ledsen när jag fick reda på att hon var död. Det var nästan så att man väntade sig att hon skulle finnas föralltid.
En kruttant har blivit en ängel.
Jag vill leva förevigt.
Mårten, lever du förevigt med mig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar